musicismyheroin

Jag har varit som ett pussel utan bitar. Omöjlig att förstå, trasig, glömd. En del har försökt få sin pusselbit att fastna, låtsas att det varit rätt trots att man känner att den inte passar. Jag har tappat pusselbit efter pusselbit, det har varit meningslöst att försöka sätta ihop mig igen.
Tills du kom. Du behövde inte låtsas, ditt pussel passade perfekt in i mitt, inget kunde vara mer rätt än just det. Men trots det lät jag dig gå. Jag bröt sönder ditt pussel, slängde dig i soptunnan utan att blinka. Gjorde saker som skulle få mig själv att vilja bryta sönder mitt eget pussel, bränna upp det, klippa sönder det till miljontals bitar. Men just då brydde jag mig inte. Jag var fast i min lilla värld där jag inte kunde handla fel, det jag gjorde kunde ju inte vara annat än rätt eftersom det var rätt för mig. Jag hade fel.

Det gick ett år och lite till. Jag gick igenom många stadier i livet, ändrades som person. Kände ibland att jag hörde hemma någonstans. Men när det väl kom till kritan var det ändå inget som kunde liknas vid DIG. Det var rätt, fast på låtsas. Jag var aldrig redo, fast det ville jag aldrig erkänna, ens för mig själv. Jag var stark, redo. Jag gjorde val som jag ångrar, och val som jag är glad att jag gjorde, fast jag sårade folk på vägen. För trots allt hemsk jag gjort, ledde alla vägar hem till just DIG.

Min perfekta pusselbit. Som jag kämpade för, som jag grät mig till söms över. Som jag trodde att jag hade förstört för alltid. I det ögonblicket hatade jag mig själv, djupt och innerligt. Bara tanken på att förlora DIG, även fast jag inte hade dig, var fruktansvärd. Som om jag skulle förlora en del av mig själv.
Jag tvingade mig själv att inte sluta hoppas och tro att du fanns kvar där, att du fortfarande väntade på mig. Jag insåg själv hur otroligt det egentligen var, men någonstans inom mig fanns det ändå en röst som hela tiden höll hoppet uppe.
Och den lyckades till slut. Till slut lades den perfekta pusselbiten åter till mitt pussel, den här gången för att stanna. För evigt. Den känslan, just den känslan av att ha DIG, att ha min "The One" redan nu är läskigt. Jag är livrädd. Men jag har ändå aldrig mått så bra bara av att vara nära någon. Ingen har någonsin betytt i närheten av vad du betyder för mig, och ingen kommer någonsin göra det. Efter snart 6 månader med dig är jag världens lyckligaste flicka. Det pirrar i hela kroppen när jag är i din famn, jag vill inget annat än att vara med dig, hela tiden. Jag blir alldeles för känslosam om småsaker, gråter alldeles för ofta. Jag älskar dig för mycket för mitt eget bästa, och jag vill aldrig ändra på det. Du är det finaste i mitt liv. Solen på min himmel, min andra hälft, det jag lever för. Jag kan vara hemsk, men jag försöker ändra mig, för dig. För att vara värd dig.

David Wikingsson. Jag älskar dig över allt annat. Du är den jag vill leva mitt liv med, i vått och torrt, i alla svåra och underbara stunder. Du är den som håller mig uppe när allt känns hemskt. Jag älskar dig, och kommer aldrig sluta göra det. Jag älskar dig, JAG ÄLSKAR DIG. <3